Rälsskarv

När den smalspårig Västgötabanan en gång byggdes i början på 1900-talet var det inte tal om att helsvetsa rälsen och de olika rälssegmenten skruvades ihop med olika förband. Det var nödvändigt att ha en mellanrum mellan de olika segmenten för att inte solkurvor skulle uppstå när rälsen utvidgade sig i värmen. Det var inte helt ovanligt att rälsen hamnade på lite olika höjd men med den tidens fart på tågen var det ingen större katastrof. Alla som någon gång åkt med lite äldre tåg kommer ihåg det karaktäristiskt och rytmiskt dunkande ljudet när hjulen passerade de ojämna skenskarvarna. Ofta bidrog detta taktfasta ljud till att passagerarna föll i en behaglig sömn för att sedan vakna upp många mil senare när konduktören meddelade att resmålet närmade sig. Rälsen vid Kvarnabo station solar sig i vårsolen och den rostbruna färgen djupnar i kvällssolens varma ljus. Här finns fler bilder från Anten Gräfsnäs Järnväg.

Canon 1D Mk IV ISO 200 med EF 70-200 f/2,8 II, 1/800 s och f/4,0

Välbultad

Dom grova genomgående bultarna sitter på rad efter varandra på den lilla järnvägsbron strax norr om Kvarnabo station. På ovansidan sitter först en stor kvadratisk planbricka, för att ta upp krafterna och så bulten inte dras ner i träet, därefter sitter en låsbricka och ovanför den en mutter. I varje slipers av trä sitter det flera bultar för att förankra dom i brokonstruktionen och det sitter också flera rälsspik i varje slipers som håller fast rälsen. I en bro är det starka fysiska krafter som skall bemästras och det gäller att konstruktionen är stabil när den utsätts för många tons påfrestningar från det passerande tågsetet. Mellan spåren på bron sitter dessutom så kallade säkerhetsräler fastspikade i syllarna och deras uppgift är att förhindra att tåget välter vid en eventuell urspårning. Här finns fler bilder från Anten Gräfsnäs Järnväg.

Canon 1D Mk IV ISO 400 med EF 70-200 f/2,8 II, 1/250 s och f/4,0

Skorsten på växellykta

På toppen av växelskärmen vid Kvarnabo station en liten skorsten med flera avlånga hål vilket är ett tecken på att signalen inte varit elektrifierad i sitt ursprungliga skick utan troligen har det funnit någon form av fotogenbrännare som lyser upp växelskärmen och de gaser som då bildas måste kunna avledas från anordningen. Egentligen heter det inte växelskärm när den är belyst utan då kallas anordningen för växellykta. Växellyktan/växelskärmen är kopplad till växeln och vrider sig när man manövrerar växeln med växelspaken. Det rödgula klotet på klotväxeln indikerar hur växeln ligger och därför det är ovanligt med växellyktor på klotväxlar men växellyktor är vanliga på centralt omlagda växlar då det inte finns något annat sätt att se hur växeln ligger än att stanna loket och titta hur växeltungorna ligger. Här finns fler bilder från Anten Gräfsnäs Järnväg.

Canon 1D Mk IV ISO 400 med EF 70-200 f/2,8 II, 1/640 s och f/3,5